Dagens Ord

Självförverkligande bottnar i självcentrering och tar sig uttryck i självupptagenhet, självtillfredsställelse, självförsvar, självhävdelse, självbelåtenhet, självmedömkan, självförkastelse, självförakt etc – alltsammans uttryck för oberoendets rot-synd: ”min rätt till mitt eget liv.”

Det var detta fängelse Jesus sprängde sönder på korset genom sin självuppoffrande kärlek i fullständig lydnad för sin Fader.

Därmed ”friköpte” han oss från lagens förbannelse-ok: tvånget att förverkliga oss själva.

Eftersom människan i syndafallet sa: ”Jag vill fixa mitt liv själv!”, sa Gud genom lagen: ”Ok, du får som du vill, här är villkoren: ska du lyckas måste du göra dig själv perfekt till punkt och pricka.”

När människan sedan verkligen ”vill” bli en gudsmänniska, en som älskar Gud över allt annat och sin nästa som sig själv, märker hon att det är omöjligt eftersom hon i alla lägen ytterst sätter sig själv först.

”Begäret” att försvara, hävda, tillfredsställa, dvs förverkliga sig själv är starkare än allt annat.

Människan upptäcker, likt Paulus, till sin förtvivlan att hon sitter inspärrad i ett fängelse, som hon omöjligt kan ta sig ur själv eftersom hon själv skapat och utgör detta fängelse: ”synden som bor i henne”, i djupet av hennes varelse. Det är hennes innersta sinnelag, och manifesterar sig i alla hennes icke kontrollerade reaktioner och det hjälper inte hur mycket hennes medvetna (väckta) ”jag” ”vill”, hon ”förmår inte” (1/.).

Det var detta sinnelag (denna ande-lag) – ”synden” – som fick sin dödsdom på korset. Och när vi

kommit till förtvivlans gräns, är vi äntligen beredda att samtycka till domen över allt vi är i oss själva

(självförverkligandet) och skriva under vår egen dödsattest.

Först då blir vi fria från självförverkligandets förbannelse!

(1/. Rom.7:15-23)